Med näsan mot solen och strilande vattenslang i handen ger jag vad min trädgård  behöver, just nu. Äppelträdets gren samarbetar med vinden, och tackar genom att killa mig stilla i nacken. Jag blundar och lyssnar till ljuden och tystnaden i trädgården.

Helheten och livsglädjen i grönskan hörs tydligt när jag ger mig själv tid att lyssna. Från minsta plantas stretande väg upp ur jorden till stora körsbärsträdets mäktiga stam, stadigt förankrad i jorden och bladens begynnande höstnyans som susar i bladverket. Allt har sin unika ljudmelodi.

Att betrakta och lyssna till naturen ger oss förmåga att ta hand om det som finns oss nära, det självklara som vi ibland glömmer bort för att det alltid finns och har funnits där, så tätt intill. De stora praktfulla blommorna och buskarna syns tydligt stolta, men varje liten oansenlig planta och allra minsta frö rymmer en längtan och en oanad kraft att växa sig starkt och bidra till allt runt omkring. De behöver näring och ljus, och plats att få sträcka ut.

Precis så fungerar den inre trädgården i oss människor. För att växa behöver vi se våra tillkortakommanden och svårigheter som spirande plantor med dolda möjligheter. Till synes oansenliga egenskaper som inte gjort väsen av sig på många år kan vi få att blomstra om vi tar med dem i helhetens gemenskap, accepterar och ger dem kärlek. Så växer de upp och bjuder oss möjligheten att fullt ut använda hela vårt register, vår fulla potential.

Jag tackar mitt gröna rum för värdefull insikt: att ”odla sin trädgård” kan visserligen innebära hårt slit, men det är också en möjlig väg till kärleksfull kontakt med djupare lager inom mig; att utforska och lära känna min egen inre trädgård.